Under årets första hälft sjönk aktiviteten ytterligare till en mycket låg nivå. Träningen på Östermalms IP för säsongen 1933/34 avslutades tidigt - efter SM i mitten på mars - och endast drygt tio matcher är återfunna fram till denna tidpunkt. Ingen boxare hade något landslagsuppdrag. Närmast var Arthur "Stubben" Litzén som gick en kvalmatch - om en plats i laget mot Norge - i Cirkus i mitten på januari mot malmöpågen Åke Holmström som han förlorade. Inte heller noterades några framgångar på SM eller JSM och för första gången sedan 1918 arrangerade man inte någon större nationell eller internationell tävling.

Detta år var femtonde gången svenska mästerskapet hölls och för första gången gick det utanför Stockholm. Svenska Boxningsförbundet hade svårigheter att få tillgång till Cirkus på Djurgården och då 1933-års mästerskap hade gått med en ordentlig förlust så bestämde man sig för att prova att flytta mästerskapet till Lorensbergs Cirkus i Göteborg. På samma sätt som landsortens distriktsmästare fick sitt deltagande betalt av SBF så måste de bästa boxarna i Stockholm få samma förmån. Ett stockholmsmästerskap - det första som Svenska Boxningsförbundet stod bakom - arrangerades således. Två boxare från Djurgården deltog, Lennart Andersson i weltervikt och Gerhard Karlsson i lätt tungvikt och båda lyckades bra. Från början var tanken att mästerskapet skulle hållas under tre dagar men p.g.a. många återbud kortades det ned till två. Lennart Andersson vann två matcher och tog silver efter att ha förlorat finalen mot Henry Pettersson från Huvudsta IS på poäng. Gerhard Karlsson erövrade en guldmedalj efter tre matchvinster. I final besegrade han f.d. djurgårdaren Gunnar Färnström från Huvudsta. Medaljerna på Stockholmsmästerskapet blev klubbens största framgång detta år. Det kan också nämnas att två f.d. djurgårdare boxade final i fjädervikt. Sven Hagelbäck, Huvudsta IS mötte Olle Forsberg, Academica som den förstenämnde vann.

Till SM i Göteborg skickade Svenska Boxningsförbundet en rekordstor trupp. Med alla distriktsmästare från landsorten, stockholmsboxare, tränare och ledare blev den 60 personer. Både Lennart Andersson och Gerhard Karlsson ingick. De två djurgårdsboxarna lyckades inget vidare. Lennart Andersson, som startade i weltervikt mötte en boxare från Hisingen, Henry Hallberg, i första omgången och förlorade klart. Hallberg vann sedan turneringen och utsågs till bäste tekniker samt bäste göteborgsboxare. Gerhard Karlsson hade tur i lottningen och stod över första omgången. I semifinal ställdes han mot Gunnar Färnström som han nyligen besegrat i Stockholmsmästerskapet. Denna gång förlorade han på delat domslut (1-2) trots att han enligt en samstämmig press var den bättre boxaren. Anledningen till förlusten tros ha varit att han sysslade med pajaskonster under matchen vilket domarna inte gillade. Mästerskapet blev en stor publikframgång med fullsatt hus vid nästan alla pass. Den stora publikintäkten åts dock nästan helt upp av omkostnaderna för den stora trupp som skickats till Göteborg.

Inför den nya säsongen (1934/35) inträffade två saker som kom att ha stor betydelse inför framtiden. Klubben återvände till den gamla träningslokalen i Nationalpalatset på David Bagares Gata samt att Olle Tandberg bytte klubb från BK Tigern till DIF.

Topsy Lindblom - som var mycket boxningsintresserad och sekreterare i Svenska Boxningsförbundet - tog vid den här tidpunkten över Nationalpalatset (eller Alcazar som det hade kallats ett tag), renoverade och gjorde om det till ett alkoholfritt danspalats för ungdomar. Lokalen blev nu känd som ett jazzhak under namnet Nalen. Undervåningen med ingång från David Bagares Gata hyrdes ut till Djurgårdens Boxningssektion och IK Balder som samsades om kvällstiderna (även BK Tigern tränade ett kort tag här). Under dagtid hade boxningsförbundet undervisning för studenter i lokalen som blev känd som "Förbundslokalen" då SBF flyttade kansliet från Strömsborg hit. Många av de medelstora tävlingarna gick i Nalens stora sal och etablisemanget blev något av ett boxningscentrum i Stockholm.

I oktober övertalades Olle Tandberg att byta klubb till Djurgården av Gerhard Karlsson. Olles pappa - som också hette Olle Tandberg - hade varit en mycket framgångsrik backhoppare i DIF och Gerhard tyckte att det var självklart att även Tandberg jr skulle representera samma klubb. Det skulle visa sig vara den kanske viktigaste värvningen klubben gjort. Olle Forsberg gjorde som tidigare nämnts ett kortare gästspel i början av året i studentklubben Academica. Men när dom (och Balder som hyrde in sig i samma lokal) tvingades flytta p.g.a. alltför hög hyra återvände han till DIF. Bantamviktaren Nisse "Tummen" Andersson valde att gå till BK Narva.

Serieboxningen som hade varit en sådan stor succé året innan återupptogs denna höst och blev en minst lika stor framgång även detta år. Serien utökades med flera klubbar och delades upp i en division I och division II. Djurgården som hade slutat sist förra året placerades i tvåan tillsammans med småklubbarna BK Narva, BK Primo och Solna BK. I den högsta serien deltog IF Linnéa, BK Örnen, IK Balder och Huvudsta IS. Klubbarna i respektive division möttes i en rak serie. De flesta matcherna gick i Nalen. Segraren i division två fick kvala mot den klubb som slutat sist i ettan om en plats i högsta divisionen kommande säsong. Djurgården inledde serien med två förluster mot BK Narva och BK Primo och fick avsluta med en jumbofinal mot Solna BK som vanns komfortabelt. Serien var återigen en stor publikframgång. Det var fullsatt vid varje tävlingstillfälle och ofta ringlade långa köer utanför på Regeringsgatan med folk som inte kom in. BK Primo vann division II. Deras lag bestod av två f.d. djurgårdare, Percy Almström och Elis Marjasin.

Junior-SM hade fortsatt grepp om publiken. På premiärdagen var det naturligtvis fullsatt i Cirkus och uppskattningsvis fick 1000 personer vända om utanför utan att komma in. En nyhet för året var att JSM inleddes med en parad där alla boxarna deltog. Det kom under många år framöver att bli en tradition att inleda tävlingen med en liknande defilering. För djurgården blev mästerskapet ingen framgång. Totalt startade elva boxare i de två avdelningarna. Störst förhoppning hade man till Nils Lundin som var en av favoriterna i lätt tungvikt. Han blev dock utslagen direkt och för första gången tog sig inte någon boxare till semifinal och totalt blev det endast tre matchvinster. Istället hade ett par namn med djurgårdsanknytning framgång. Arne Svedman var centerhalv i Djurgårdens A-lag i fotboll. Han boxades för IF Linnéa och vann guld i lätt tungvikt. Elis Marjasin tog sig till final i weltervikt.

Bortsett från boxningsträningen var sektionsstyrelsens sekreterare Åke Löwgren den som under denna tid och många år framåt till stor del skötte klubben administrativt och praktiskt. Han var även styrelseledamot i Svenska Boxningsförbundet. Till pressen uttryckte han sig på följande förhoppningsfulla sätt efter misslyckandet vid JSM.

- Ingen fara med Djurgårdens boxning. Vi kan inte bli mer tillplattade än såhär. I höstas såg det visseligen lite mörkt ut men när lokalfrågan blivit löst hade vi inga planer på att lägga ner rörelsen. Ett par ledamöter i överstyrelsen motarbetade oss men vad jag förstår har vi samma rätt att existera som alla andra sektioner. Vi har full fart i den nya lokalen med ett 50-tal pojkar i träning och för närvarande ter sig situationen hoppfullare än på många år. Får vi bara vara i fred så dröjer det inte länge innan vi övervunnit de senaste årens downperiod.

Åke skulle till stor del få rätt men det skulle dröja ett bra tag innan klubben var uppe i toppen igen.

John Anderssons karriär hade börjat att gå i stå. 1933 hade han erövrat europamästartiteln för proffs i lätt tungvikt men senare i oktober samma år blivit ifråntagen sin titel då han inte försvarat den i tid. Han gick elva matcher under året men vann endast två. Sex slutade oavgjort och han led två nederlag. I en match diskvalificerades han först men domslutet ändrades senare till "No contest". Han bestämde sig för att flytta till USA och börja om karriären där.

Copyright © DIF Boxning