1910-talet
Boxning introducerades troligen för första gången i Sverige i början på 1880-talet av engelska militärer som var på besök i Stockholm och Göteborg och höll uppvisningar i gymnastik, fäktningar och boxning. Sedan dröjer det drygt 10 år innan några fler offentliga demonstrationer av sporten anordnas. Under decenniet som sedan följer ges en rad uppvisningar runtom i landet. Som alltid när en ny sport etableras så tar det tid och många hinder finns på vägen och boxningen har t.ex. svårt att få polistillstånd för tävlingar. Djurgården som fortfarande är en relativt nybildad klubb har inte boxning på programmet ännu men arrangerar tidigt tillställningar där boxning ingår i programmet. Men det är i slutet på 1910-talet som klubben kommer att få en viktig roll för främst amatörboxningens utveckling och organisation. Fortsättningsvis ska föreningen komma att bli en av de ledande och mest framgångsrika boxningsklubbarna i landet.
I slutet av 1800-talet och i början på 1900-talet var atletik och kraftsport på modet. Sporten bedrevs främst av olika atletklubbar i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö (framförallt atletklubben Atle och Gymnastik & Fäktklubben spelade en viktig roll). Många av utövarna i dessa klubbar var snabba med att intressera sig för boxning och den första generationen av boxare kom från denna miljö. Bland de mer kända kan nämnas Calle Sven, Oscar ”Bellis” Carlsson, Frasse Wallin, Ragge Holmberg och John Nilsson.
Sedermera kom träningen också att skötas på olika privata institut och några som måste nämnas är Allums institut, Viking Cronholms institut, Lindhes institut, Verner Leijons institut, Weimarks institut samt Kid Johnsons institut. Framför allt Lindhes institut spelade en viktig roll för boxningens utveckling som plantskola till flera av de mer kända boxarna under sista halvan av 10-talet och början på 20-talet. För Djurgårdens del är det främst Alex Weimark som kom att ha direkt inverkan och stor betydelse för klubben men såväl Cronholm som Leijon är också tidigt medlemmar i Djurgården och kom att spela en viss roll. Dessa herrar driver alla egna boxningsinstitut och ger uppvisningar runtom i landet. Även om huvuddelen av deras verksamhet inte direkt berör Djurgården så är det mycket troligt att många av klubbens medlemmar tränade boxning där innan klubben hade egen verksamhet.
Boxning var i början på 1900-talet en oerhört populär form av underhållning. Polisen var dock väldigt restriktiv med tillstånd till boxningsarrangemang i Stockholm. Ofta boxades man därför i slutna sällskap, utanför stadsgränsen (tex Aspudden, Solna och Nacka) eller så hade man bara boxningsuppvisning (ofta tillsammans med kraftkarlar, fäktare, cirkusartister och exotiska djur). Gränsen mellan proffs och amatörer var luddig. Vissa boxare kunde ibland uppträda som amatörer och ibland som proffs. På boxningstävlingar var det vanligt att man blandade proffs- och amatörmatcher. Det hände till och med att amatörer mötte proffs.
Inget amatörboxningsförbund fanns. Det arrangerades således inga regionala eller rikstäckande mästerskap, landskamper osv. Amatörboxarna var hänvisade till att vara utfyllnad på proffsgalor eller delta på anonyma tävlingar på klubbarna och instituten och fick dåligt med uppmärksamhet i pressen. Ett ypperligt tillfälle att introducera sporten på allvar i Sverige fanns vid OS 1912 i Stockholm. Boxningen hade tagits upp på OS-programmet som försökssport 1904 i St Louis, USA och redan 1908 i London var boxning en ordinarie sport. Men nu tvingades arrangörerna stryka sporten eftersom det inte fanns någon organisation att ta hand om arrangemangen.
Det skulle dröja ända till 1919 innan ett svenskt amatörboxningsförbund skulle bildas och verksamheten tog verklig fart. Då var det en djurgårdare som tog tag i det hela. Våra grannländer Danmark och Norge hade varit betydligt tidigare ute och lyckades organisera sig redan i början på sekelskiftet.